[column size="2/3"]
Det autonoma nervsystemet, som består av parasympatikus och sympatikus, har en avgörande roll när det gäller att påverka fostrets reaktionsmönster, såsom förändringar i hjärtfrekvensen. Det autonoma nervsystemet står utanför viljans kontroll. [/column]
[row][column size="2/3"]
Parasympatikus
Parasympatikus verkar via nervus vagus och aktiveras exempelvis vid tryck mot ögonbulben, vid navelsträngsocklusion/-kompression eller vid syrebrist. Ibland kan dock flera samtidiga orsaker ligga bakom en aktivering av parasympatikus. Aktivering av det parasympatiska systemet leder till långsam hjärtrytm, bradykardi. [/column]
[column size="1/3"]
- Parasympatikus
[/column][/row]
[divider]
[row] [column size="2/3"]
Sympatikus
Under en förlossning utsätts alla foster för stress, vilket aktiverar fostrets sympatiska nervsystem. En vaginal förlossning frisätter höga halter av stresshormoner, medan barn förlösta med elektivt kejsarsnitt har betydligt lägre nivåer. Stresshormoner har betydelse för barnets normala neonatala anpassning.
Stress som exempelvis syrebrist under förlossning aktiverar sympatikus, varvid stresshormonerna adrenalin och noradrenalin frisätts. Detta leder till att fostret får en hög hjärtfrekvens, takykardi.
De frisatta stresshormonerna motverkar även en syrebrists dämpande effekt på hjärtat och det centrala nervsystemet.
Tre begrepp används för att beskriva olika nivåer av syrebrist hos fostret:
- Hypoxemi – syrehalten sjunker men påverkar enbart syremättnaden i blod (minskat syrgastryck i blod)
- Hypoxi – syrehalten sjunker och påverkar perifer vävnad
- Asfyxi – en generell brist på syre med risk för sviktande organfunktion
Vid asfyxi aktiveras sympatikus maximalt, vilket gör att blodflödet till centrala organ prioriteras och att glukos mobiliseras från framför allt leverns och hjärtats glykogenlager. [/column]
[column size="1/3"]
- Sympatikus
[/column][/row]